(Svensk bearbetning av den italienska arbetsstandarden.)

Den italienska braccons hållning ska i sin helhet vara ädel, imponerande, vaksam och samtidigt lugn, upprätt med markant resning, lätt framåtsträckt. Halsen hålls något uppåtsträckt, med högburet huvud med noslinjen tydligt riktad ca 30 grader under våglinjen.Trav är hundens standardenliga gångart under söket, som ska vara långsträckt och snabbt. Tempot ska vara livligt, steget vägvinnande, söket intensivt och svansen skall föras livligt. Ett kortare galoppinslag är tillåtet, då hunden vänder tillbaka över ett avsökt terrängavsnitt, eller i början av slaget, liksom vid stark upphetsning.

Hunden ska söka av marken i diagonaler, nästan alltid rätlinjigt i ungefär 45 graders vinkel. Sökbredden är normalt ett hundratal meter per slag, och farten anpassad till hundens utpräglade luktsinne, och på ett sätt som är typiskt för rasen.

Hunden är markerat hög på benen, den håller halsen något framsträckt med högburet huvud, med nosen så nära 45 graders vinkel mot marken som möjligt. För alla stående fågelhundar kommer, helt naturligt, koncentrationen på att hitta vilt i främsta rummet. En stor och viktig skillnad är beteendet vid viltkontakt – där de galopperande raserna reagerar i det närmaste instinktivt, uppvisar den italienska braccon en koncentrerad process som tydligt kan utläsas i den för rasen så typiska ”tänkarmasken”. Vid viltkontakt minskar hunden gradvis tempot och avancerar i långsam skritt mot viltet. Under avanceringen håller hunden öronen maximalt resta, svansen orörlig och något nedåtböjd.

Konstaterar hunden att viltet inte finns kvar fortsätter den direkt i sin naturliga gångart. Om den däremot känner kroppsvittring från ett vilt, saktar den av mer och mer, så att stegen till sist blir ytterst långsamma, alltmedan hunden ofta känner sig för med tassen vid varje steg, som om den var rädd att orsaka något buller. När den tar stånd, styvnar svansen i linje med ryggen. Vid stånd och under sök hålls svansen antingen horisontellt eller också något under eller något över rygglinjen.

Om hunden under sök får vittring av vilt, saktar han ögonblickligen steget och intar en hållning lik den vid stånd, endast med den skillnaden att halsen hålls något mer sträckt och svansen en aning lägre, avancerar i gradvis avtagande tempo rakt mot viltet. Någon gång kan avanceringen avbrytas av ett kort stånd, men det är inte önskvärt. Skulle hunden tappa vittringskontakt av viltet (och endast i detta fall) stannar den momentant, i de flesta fall med sträckt hållning och något böjda extremiteter, huvudet nedböjt och vänt mot viltet. Om viltet löper undan, skall hunden hålla kontakt genom att följa löpan, ytterst försiktigt, steg för steg, för att om möjligt undvika torra grenar och prasslande löv, hela tiden hållande sig på “fast mark”.
Kort sagt, hunden upprepar sitt beteende under avanceringen, ytterst försiktigt men bestämt och utan någon som helst tvekan. En italiensk bracco tar inte stånd utan att detta föregås av gradvis avtagande fart. Det är typiskt att hunden vid direkt kroppsvittring i stort håller konstant avstånd till viltet och anpassar sitt avancemang efter viltets beteende. Trots den för rasen så karakteristiska försiktigheten, är den italienska braccon en uthållig och ihärdig jakthund som kan arbeta i hög fart när det behövs.

Bland de egenskaper som karakteriserar den italienska braccon (liksom övriga kontinentala stående hundar) är dess absoluta kontakt med föraren, något som man aldrig får ge avkall på. Med sin lugna och kloka natur har den förmågan att anpassa sig till de mest skiftande omständigheter – beroende på viltets art och på miljön – i synnerhet där det krävs att hunden jagar inom strikt avgränsade markområden.