Nära var tredje svensk jakthund är en korsningshund. Nu startar SKK ett arbete för att tillsammans med ras- och specialklubbarna få fler jägare att inse fördelarna med rasrena jakthundar.
Finsk spets? Jämthund? Schillerstövare, wachtelhund eller pointer? För de allra flesta av Sveriges jakthundsägare är det självklart att den bästa jaktkamraten ska vara renrasig och ha stamtavla.
En renrasig hund är avlad för visst syfte. Dess jaktegenskaper har mejslats fram genom generationer av medvetet avelsarbete och förfinats och anpassats efter jägarnas behov och samhällets krav. Med hjälp av SKKs Avelsdata och specialklubbarnas egna databaser går det att få en god bild av den tilltänkta jakthundens föräldrar, syskon och annan släkt, såväl vad gäller jaktegenskaper, meriter och hälsa som utseende – allt för att man ska kunna få den hund man verkligen söker.
Men inte alla jägare ser det på samma sätt. Uppskattningsvis mellan 30 och 40 procent av Sveriges cirka 80 000 aktiva jakthundar är rasblandade – korsningar mellan två eller flera olika jakthundsraser.
Framför allt handlar det om olika kombinationer av kortdrivare och älghundar, men även blandningar med retriever, stövare, små drivande hundar och andra raser förekommer. På köp- och säljsajten Blocket och i jaktpressen säljs dessa hundar ofta som ”grishundar”, ”såthundar” och ”hundar som jagar allt”. Annonserna talar om ”hundar som både stöter, ställer, driver och spårar”.
Etiskt dilemma
Britt-Marie Dornell, ordförande i Svenska Kennelklubbens jakthundskommitté, ser med oro på utvecklingen.
– Många rasblandade hundar är högbenta och snabba och ska absolut inte tillåtas jaga rådjur. På 1940-talet hade vi en debatt om de ”skarpsprungna stövarna”, och det ledde till att att man inom Stövarklubben påbörjade ett intensivt arbete med rådjursrenhet. Nu står vi inför samma etikproblem – men för korsningshundarna finns inga rasklubbar som tar ansvar för hundarnas jaktegenskaper.
En annan och lika allvarlig aspekt är att korsningshundarna är inte sällan är för skarpa i kontakten med vilt, framför allt vildsvin. Detta är något som SKK och Svenska Jägareförbundet sedan flera år jobbar med för att komma tillrätta med, till exempel genom anlagstest i vildsvinshägn, etiska riktlinjer och policier.
– Stötestenen är inte sällan att ägarna till de här hundarna är yngre, nyblivna jägare som söker ”action” och tycker att skarpa hundar är ”häftiga”, säger Britt-Marie.
De här problemen kan slå tillbaka på alla jägare, även dem som sköter sig, framhåller hon.
– Jakten, framför allt jakten med löshund, är enormt påpassad idag. Får detta fortsätta finns en klar risk för inskränkningar i jakten eller hundanvändningen.
Många idéer
Ytterligare en aspekt är att de rasblandade hundarna konkurrerar med de renrasiga om köparna. För numerärt små raser med snäva avelsbaser, de svenska stövarna till exempel, kan redan ett fåtal valpköpare som faller bort få förödande konsekvenser – även om givetvis dessa rasers nedgång har många orsaker.
Hur kan man då få fler jägare att välja rasrena jakthundar? SKKs mål är att 75 procent av alla hundar i Sverige ska vara rashundar, och jakthundarna utgör inget undantag.
På Kennelfullmäktige, SKKs ”riksdag”, som ägde rum i oktober 2015, arrangerades en workshop kring frågan. Ett tjugotal jakthundsklubbar hade mött upp för några timmars engagerat samtal. Diskussionerna handlade bland annat om skälen till att köpa en rasblandad hund och om det är möjligt att utvidga rashundarnas ursprungliga uppgifter för att locka nya jägargrupper – utan att ge avkall på det rastypiska.
Men framför allt var kvällen vigd åt idékläckning om hur man kan attrahera fler jägare att välja rasren jakthund. Bland förslagen som kom upp märks:
Att ta fram informationsmaterial till dem som kan tänkas vilja skaffa jakthund, som elever på gymnasier med jakt- och naturbruksinriktning, de som läser till jägarexamen med flera.
Att arrangera ”pröva på-jakter”, där alla som vill kan följa med på jakt med raserna ifråga. Att detta kan vara mycket lyckosamt visar Svenska Stövarklubben arrangemang ”Stövarjaktens dag”, som årligen lockar hundratals besökare runt om i landet.
Att försöka få jaktpressen att uppmärksamma fördelen med renrasiga hundar.
Att använda sociala medier som instragram och facebook som ett sätt att nå framför allt yngre människor.
Att klubbarna går ihop och gör gemensamma satsningar för att nå ut, till exempel i form av informationsmaterial kring de olika jaktformerna med hund. Finns samtliga jakthundsraser och jaktformer med hund representerade får sådana satsningar större slagkraft än om klubbarna informerar var och en för sig.
Gemensam satsning ger tyngd
Britt-Marie Dornell tycker det är fantastiskt att se vilket engagemang klubbarna visar. Hon betonar också att SKKs kommer ta en aktiv roll i arbetet.
– SKK vill gärna bistå klubbarna i arbetet, dels på ett praktiskt plan, men också genom att stå med som avsändare. Det ger insatserna en viss tyngd.
Första steget i arbetet är SKKs nya jakthundsmonter på Stockholm Hundmässa 2015, som förhoppningsvis ska bli ett stående inslag på den stora hundutställningen. På temat ”Vilken jakthund ska jag välja?” kan besökarna titta på film om olika jaktsätt med hund, träffa hundar av olika raser ”live” och ställa frågor till deras ägare. Till montern har SKK även tagit fram ett informationsmaterial om de olika jakthundtyperna.
Spåna vidare på Öster Malma
På nästa Öster Malmaträff, dit SKKs jakthundsklubbar inbjuds varje vår, kommer frågan om renrasiga jakthundar att stå i fokus. Där kan klubbarna spåna vidare på hur man når nya målgrupper, bolla idéer och ta del av varandras erfarenheter av insatser som görs redan idag. Samt, inte minst, dryfta det kanske viktigaste av allt: hur dessa insatser sedan ska följas upp. Hur går man från information till faktiskt hundköp?
– Det finns en enorm potential i att jakthundsklubbarna samverkar, säger Britt-Marie Dornell. Gör vi det här bra har vi alla möjligheter att värva nya ägare till våra duktiga renrasiga jakthundar – och det kommer i slutändan att gynna hela jägarkåren.
Text: Eliza Kajanus