Bracco italiano är en mycket gammal italiensk ras som under hundratals år använts för fågeljakt. Den har under seklerna utvecklats i takt med jaktens olika behov. Bracco avbildade på fresker från 1300-talet är bevis för att rasen med odiskutabel tidlöshet behållit både sin typ och anlag som stående fågelhund.

I början av nittonhundratalet fanns två typer av bracco-hundar, som senare enades i en standardbeskrivning av år 1923.  Denna ger en generell bild av jakthundens utseende: ”Stark och harmonisk hund med kraftfullt utseende och utpräglad fallenhet för smidig, rapp och vig trav. Vid jakt håller den huvudet relativt högt med nosen något över rygglinjen. Stadig, blid och intelligent. Mycket läraktig och mycket flitig i sitt sökande. Tålig och lämpad för all typ av jakt. Hunden skall helst ha iögonfallande muskler och huvud med kraftfulla linjer som betecknar dess särart.”

De flesta bracco italiano i Italien används för jakt i det område som kallas ”Marken”. Det är stora, vidsträckta, platta områden med mycket sumpmarker. Det är därför viktigt att braccon har en stor och djup bröstkorg som ger utrymme för stor lungkapacitet, vilket är nödvändigt för en god uthållighet. En annan viktig detalj är braccons stora tassar, som i kombination med den vägvinnande traven är nödvändiga för att kunna ta sig fram i denna terräng.

Den som väljer en bracco, gör det förmodligen beroende på hundens mentalitet och jaktegenskaper. En jakt skulle aldrig lyckas med en hund, som hela tiden springer sin väg och som man måste leta efter för att hitta den pekande på bytet. Braccoälskaren jagar för att slappna av, för att njuta av att se sin hund arbeta, av naturen och dofterna i skogen. Inte för att snava över hunden eller hänga den i hasorna, men inte heller för att skrika sig hes på den.

Floder av bläck har skrivits om varför braccon travar, hur den bör trava, om den skall galoppera etc. Kynologernas argument är viktiga eftersom den italienska braccon och spinonen är två unika raser, som enligt standarden ska vara begåvade med denna gångart. 

Den avlidne Paolo Ciceri, (”Il babbo dei bracchi” = braccons fader), kennel Dei Ronchi, förklarar tillsammans med en annan stor braccokännare – Mario Brunoni, kennel Di Montepetrano,  varför braccon travar: ”Den italienska braccon travar inte därför att den inte KAN galoppera, utan därför att dess massiva konstruktion, hållningen av hals och huvud och dess flexibla karaktär, gör att hunden föredrar en gångart som är anpassad till dess struktur”.

Källa: I Nostre Cani nr 5/94 samt Cesare Bonasegale, kennel del Boscaccio.